Det är sjukt
På en timme av demostrationen fattade jag mer av Palestina-Israel konflikten än jag gjort av alla gånger vi pratat om den. Jag såg flera som stod och grät där på sergels torg och jag kunde inte göra annat än fälla en tår själv. Det var massa bilder på barn som låg döda på varandra och en kille som höll om någon död, kanske släktning. Tänk, dom har varken mat, vatten eller el. Det är helt bäckmörkt och många dricker vatten ur toaletterna. "Ingen mat, inget bröd, ingen gas. I går gick min pappa klockan fem på morgonen till bageriet. Han väntade fem timmar för att få en limpa, men det räcker inte för min familj som består av elva personer."
Trots det här är det så lite man vet. Man måste nog nästan ha varit där och sett det för att förstå. Sen så blir jag irriterad på alla som har så mycket om att säga om det här som inte vet något alls och inte haft orken att ta reda på det. Man måste på något sätt neotralt ta reda på fakta och bygga sina åsiker på det. Fast självklart låter det olika beroende på vilken sida personen står på.
Men jag läste i tidnigen hur FN hade på något sätt tagit sig in i ett rum i Gaza där mammor hade legat döda med småbarn bredvid dom som bara satt där. Hur kunde militärerna inte göra något? Jag blir så arg så jag kokar, hur fan kan man se sånt där utan att bry sig? Hur kallhjärtad och hemsk man än är så måste man reagera när man ser det. Förmodligen blev man uppvuxen med sådant runt omkring en, men hur länge får man egentligen skylla på sin barndom? Man måste väl kunna tänka själv också? Jag har funderat på om man kan bli så ond och kallhjärtad om man haft en normal barndom eller inte är sjuk på något åt det hållet. Eller hur alla ser allt det här men gör ingenting. Och inte fan gör vi i Sverige någonting eller vi, jag heller. Man ska inte skylla på alla soldater eller ens Israel när vi ser allt det här men inte gör ett piss. Alla måste börja reagera innan det är försent för det är det snart. En tredjedel av dom som dött är barn... 
/ Ebba
